Gräs eller ogräs? Det är frågan

En av de vackraste blommorna på hösten tycker jag är kanadensiskt gullris. Rak och stark står den där och svajar från limegrönt i knopp till mättat gul. Den växer kraftfullt och stjälkarna är fibriga och sega så att det gör ont i fingrarna när man försöker knäcka dem på fel ställe.

När jag var barn brukade mamma plocka in ett stort fång och sätta i ett brunt krus från Höganäs. Det är sensommar och höst för mig och något av det vackraste jag kan föreställa mig. På 80- och 90-talet var det nog inte så, men nu har gullriset seglat upp bland de andra invasiva arterna på naturskyddsföreningens lista och det gör lite ont i hjärtat på något vis.

Jag känner någon slags ambivalens kring det här med invasiva arter. Det är svårt. Jag förstår vikten av biologisk mångfald – samtidigt så tänker jag att är det inte såhär naturen alltid har fungerat – med eller utan oss människor. Är det inte vi så är det fåglarna som sprider frön och fördärv omkring sig? Och hela poängen med vissa frön är ju att dom ska fara med vinden till främmande land? Såklart vill man inte ha parkslide på sin tomt. Vissa saker är ju värre än andra tror jag – men jag det stackars Gullriset?

Jag har ett litet bestånd med kanadensiskt gullris på min tomt. Det fyllde mina bilder på sensommaren. Jag har inte riktigt landat i vad jag ska göra med det än. Satte en pimpinellros mitt i alltihopa så vi får se vem av dem som vinner det kriget.

Bildkreditering: Naturskyddsföreningen