Att ta över Barbros målning
Jag har alltid gillat att ärva saker, oftast har det varit kläder. Jag började tidigt rota i mammas 60 och 70-tals garderob. Där fanns inte jättemycket, men det som fanns var fint, tjockt tyg som kändes annorlunda än 90-talstyg. Sen fick jag ärva kläder av mina vänners och pojkvänners mammor också för det var saker som ingen annan ville ha, men för mig var det skatter.
Nu har jag på sätt och vis fått ärva en trädgård – eller egentligen har jag ju köpt den – men det känns lite som att jag har ärvt den för den är ju redan något och har varit någons i 25 år. Barbro är kvar – hennes saker, blommor i trädgården – och ja till och med hennes cowboyboot på nyckelknippan.
När jag började rumstera runt i stugan och trädgården i juli så kände jag Barbro så tydligt. Det var som att komma in i hennes värld – en personlighet, men också hennes sinne för färg och form och vad som är viktigt. Trädgården kändes som hennes målning – för visst är det precis det en trädgård är! När man målar med akvarell eller olja så använder man pigment som man hämtar från jorden eller växtriket – i en trädgård målar man med växter och sten – men det reflekterar ens inre precis på samma sätt som en målning.
Och färg sen är ju något helt fantatsiskt! Det är på samma gång universellt och personligt. Färger får en att tänka, känna och associera. Vad man tycker om kan ändras över tid eller inte. Vissa gillar nästan bara en färg – som mamma som gillar blått. Andra gillar alla regnbågens färger.
Barbro som ägde stugan i 25 år innan mig var ganska fräsig kan man säga. Blommorna i trädgården går i rött, gult och lila – något cerice, en vit dutt här och där men de tre första dominerar. Det fina med Barbros val av färger är att där är alltid något som lyser starkt – lite som Miro! Trädgården är aldrig helt tyst, inte ens på vintern för då lyser en julros upp. Det har en charm!
Jag är glad att få ha tagit över en trädgård från en människa som har älskat den. Nu ska jag älska den ett tag. Jag har inte samma stil som Barbro när det kommer till trädgård. Jag är nog lite mer Monet än Miro, men det gör inget för jag behöver bara lägga till lite saker – fylla ut tomrummen så blir det bra!
